Ser ditt nedböjda huvud förbryllande 

tankegång. Kan inte vara riktigt klok. 

Fjärilen byter kropp. Min egen betydelse 

den andre som en blodtörstig romantiker. 

Min egen realism som ett friskt ljus genom

evigheten, egna val i ljuset av nutid. Som

hon drar iväg än idag, är det på riktigt? 

Ser mina beslut i yttersta klarhet. Hon var 

på allvar förälskad  älskade på allvar 

en annan. En utopisk annan. En verklig 

konflikt en tid av kaos. Rätt människa i helt

fel tid. 

Jag vill ha ordning. Familj och arbete. 

I ett brev adresserat skriver denna galning 

om livet efter. Efter mig efter den platoniske 

kärleken. Hur hon levde på relativt som

vanligt, den ene kom den andre gick. Hon

var kär precis som vanligt. Lite lagom så

där som de flesta. Hade nog kunnat satsat 

precis så där lagom vanligt. 

Sedan avslutas det hela med en djupare

insikt. Hon hade älskat mig som ingen 

annan. Jag den otillräcklige. 

Hon skrev om något fast och stängt. Ett

rum som enbart jag fått tillträda. 

Om ett sår så djupt att första halvåret 

låg den galningen med sin hand i sin 

brors, klockade promenaderna för att

notera vid vilken sten den krampade 

gråten släppte. 

Den platoniske ville enbart skada. Ville 

inget mer när jag äntligen var borta. 

valde honom aldrig alltid mig men jag 

var borta. 

Jag den realistiske nyktre jag den 

otillräcklige räckte. Så långt att jag får

döpa det till galenskap. 

Ja. Det får du. 

Hon var galen som tog vilken spade som helst för 

att gräva gropen. Ja. Det måste bestraffas. Ska 

nog alltid göra det. 

I realismens namn. Ja.