de starkaste rötterna 

är de vi återvänder till sist. Efter de ljumma 

enkla, vid ytan påtagliga, 

du är uppriktigt talat så ljus att solen bländat

sorg så frisk att hjärtats muskler drogs isär 

du är grunden poesin min livs resa. Min 

kraft visdom och min dagliga lycka. 

På ett märkbart plan blev du min kamp

från vanlighet, fegheten och smärtan. 

Om du kunnat se mig. I de rum där jag tar

emot sådana likt mig. Min blick, mitt allvar 

deras inre barn. Min flicka. Du är psykoterapins 

motsvarighet, vår mänskligare krycka. 

Jag blev till ur ditt ljus och ur det mörker 

som naturligt följer. Otillräcklighet som 

på sikt vävts till, fötter stigar trampade till

den människa jag blev. 

I ödmjuka tackningar bugar sig bergen

jorden i de lerigaste dikena vänder sig 

guden.