Jag rör vid de våta stenarna som omger mig. Stenar som jag känt på innan.

Vattnet upp till halsen och stenarna upp till himlen. Vart jag än vänder finns det begränsningar, dessa har jag rört vid innan.

Solen glittrar genom springorna och jag försöker absorbera varenda stråle som vågar hitta sin väg genom mörkret.

Stenarna omger mig, en vass kram. En hård trygghet. Allt är precis som det alltid varit. Längtan bort överträffar längtan efter trygghet. Solen lyser starkt, men endast några solstrålar trotsar murarna runt om mig och träffar mjukt min kropp.

Skulden bär jag själv, då jag rört vid dessa stenar innan. När jag satte dem på plats.