Mina spår genomskinligt synliga. Det nya 

som en möjlighet att andas i. Fjällen

drunknar skotten breder ut

sig. Tar av skor, strumpor, vinden 

fläktar tårna, spretar. Här 

är bra. 

Ögats rand längs trivialiteter skjuter 

hemvanda skott över den korta muren. 

Minnets pärlband sliter tag i korta pauser 

andetagen vet att här är vår. Texter sprungna 

i gränsland, fånigt orytmiska. Baklängesblickar

utan skam. Självkänslans rep fastknuten runt 

livremmen. Flädersaftsdofter. Barndomslandets 

slätter breder ut sig utan min hand i din. 

I drömmar konverserar jag med gud. Allt mer

stilla. Förtroligare. Ser mig då ur din blick och

blodet fryser inte, stelnar inte till. 

Hon undrar kanske över toner, färgskalor, 

hur organisera. Det synes förbi. Det väntade 

livets harmoni i ljudet av ett andetag att här

är nu.