Du återvänder ibland,

som askan från en misslyckad fabel.

     Med en utspilld bläckhand på bröstet

fortsätter Du att dansa inuti minnets minfält.

 Njuter av att spelas som ett piano.

     Ackompanjera seglarna som dansar i en storms öga.

        Vid randen av ett svart vatten

de dagar då saker var meningsfulla i grönt och guld

    och under Amalfis bruna himmel där jag bar en alltför smal slips 

som straff för min navels synder.

 Jag spelade biljard på andra sidan staden. Drack Grappa. Kamouflerad.Gud vet.Han knöt hela dagen och natten.

    Flög mig till månen.Trots att jag hellre ville sova.

       Du skrev klarare och tydligare iklädd jordens blåa ansikte och röda blad för att bättre kunna läsas när du en gång var borta.

  Du skrev om vårt lutande liv,fatala felfaktorer,gudomliga ekvationer,himmelsk matematik,förutbestämda decimaler.Men också om kärleken.

   Du återvänder ibland,som stillheten i blåst glas

gömmer sig i tiden,existerar med stjärnorna

     andlös,drömskör

   Din mun och din ödsligt vackra galenskap...