Du ligger där trygg i din sömn, bejakad av tilltro och framtidshopp
och snusar gott medan natten omsluter dig.
Men jag känner att min genomskinlighet inte förmår att fylla din längtan, och insiktens iskalla vak skriker att jag måste lämna oss.
Rädda mig ur rädslan, håll om min vanmakt och viska att jag duger ändå. Bara din famn kan trösta min ängslan fast jag vågar inte ens medge mina flyktplaner. Låt mig få röra vid ditt hår innan jag går...