Hon hissade sitt hår som en flagga mot horisonten
och jag, jag var en jagad flod att följa
sirenens strömmar genom feberfronten
på blaséholmens blåa blottnadsbölja.
Och Jag, förlåt mig.
Min mor, begråt mig.
Jag var bara en virvel i en virvel,
ett vattendrag bedragen tusen watt,
en irrig isblosslossad vid vår virrkväll
som dansade till farlig febernatt.
För jag var bara vågad i en våg
så låg där levnadslustans kuster låg
att dra mig dit där färdens drömska drog
har injicerat gift ur hennes håg,
men aldrig blev jag starkare,
nej, blott en liten knarkare.
Mitt Jag, förlåt mig.
Min mor, begråt mig.
Så kvav är kvinnans kraft
att kväva allt jag haft
av kämpaglöd och nöje
tills döden är ett löje.
För nu är färdens dröm
tornadons tankeström.