Om du hade varit död
om du hade dött
och begravts i höstens mörka jord
så hade jag kunnat skriva långa sorgesånger
Jag hade kunnat luta mig mot tystnaden
leta efter dig i mitt hjärta

Men du dog inte
du bara förpuppades
och när du sedan bröt dig ur ditt sega hölje insåg jag:

Det ömsade skinnet
de döda avlagringarna
det gamla och förtvinade
var jag

Och under det gamla fanns pansar och främmande ögon
ditt nya skinn var en rustning som om det pågick en strid

Du tittade på de hopskrumpnade, hoptorkade åren
på de slocknade minnena och sa:
”De var aldrig mina”