Världen är en lång och slingrig stig.
Både ljus och mörker
kastar blågråa skuggor.

Gudsmörkret
känns hemtamt och outhärdligt.
Det bortvända ansiktet
orden som brinner kallt och mörkt
i en ogripbar brasa.

Mitt eget mörker
består av den åttonde dödssynden;
urängslan.
Tilliten brister som förrädisk is
under fötterna.
Ordens svaga glöd
slocknar med ett väsande.

Är du fördold eller frånvarande?
Ovarande?
Kanske finns du så mycket
att jag inte kan ta in det.
Kanske är du det enda som finns
och vi andra är bara diffusa fantasier.
Kanske gömmer jag mig för dig?

Välsignad är du som blåser på elden
och låter värmen dansa.
Välsignad du som väcker stjärnorna
och visar vägen genom natt och nift.

Jag ska lyssna efter ljuset
där det är mörkt.
Budskapet är enkelt.
Dagen falnar
drick ljuset ur min hand.