när vårvinden nu viskar

betraktar jag

hur det vita solkas sjunker ihop  

medan fjolårsgräset tittar fram

efter tiden i ide

en krokus lyser gul i lä mot gaveln

vårbäcken strömmar

svämmar så gott som över

älven en tillfällig rastplats för svanpar

det gryende livet närmar sig så

i en enda växande sekvens

köldens järngrepp har brustit

framskridandet blänker och bländar

en kil islagen

mellan varje ögonblick

en piskrappskort tomhet

en bråkdels tystnad

obetydliga sprickor ur tidlöshet

livet och återuppståndelsen vilar där

i evighet