Av Azaels treudd stilla stungen
min mänskodräkt var spräckt och illa tvungen
att falla
ur dess krås
kalla
från nekros.
Ur lungor gick den sista sången sjungen;
allt ljus förgås
men mörker trås
inunder blickbrynsdungen.

Och delad av en dunkel del demonisk
jag föll igenom skensfären eonisk
till trådda vrår förrådda, svarvat svarta
av smed-Azaels eldvärldar aparta
och funnen
lägst på botten
svunnen
i komplotten
att leva likt en likmask underdånisk
var jaget näst
till korset fäst
martyrmejslat ikonisk.

Av Azaels treudd sedd i egna händer
mitt egosteg fick syn att segna vänd ner
mot eggen
av mitt självt
vid väggen
mot min hälft.
Till dräktens tid min strid ej återvänder
från gallerborg
i bröstets korg
förrän jag gallret kallförfallen bänder.