svartkol och rökrester i grått

falnade lågor

mol allena vid lägereldsplatsen

sången och pratet har ekat klart

dimmornas älvor mot nybonad sjö

solens stumma frånvaro

bergkammens knivskärpa

himlens fördunklande molnfrihet

storlommens ödsliga läte

bildar skönhetens perfektion

inklädd i en glaskropp

kylig och avvisande

nu knoppas min pyrande myrande oro

det vackra förvandlas till ointagligt

med alla medel

letar efter en öppning

obrutet hölje allt som där är

återstoden blir kaos

svettas i svaghet