Håll din ångest stången,
håll din storm stabil,
du är av nerver fången
i krampers kedjekil.
Den slår sin splitt i syret
du kippar, men ej når,
och ställer stål i styret
där ankarkedjor slår.

Ej alla bär den kampen
som nu bestämt ditt liv
i krigsinringarkrampen
som ej löses med kniv.
Den andra verkligheten
av andra mänskor känd
går underställd planeten
i ångestsanden sänd.

Din sandbankssank, och tankar
om allt dess dumhet gjort
är härlighetens ankar
där tiden flyr för fort.
Du kämpar under ytan
mot vattnet som gett liv -
på flytbubblors förtrytan
går död med kläckta kliv.