Vågorna krossas mot stenarna som omger mig. Jag hör friktionen som skapas mellan hav och sten. Varje våg som dras mot mitt håll har krafterna att begrava mig. få mig att försvinna långt under utan en chans att bryta mig fri.

Vågorna hör jag från långt håll, men jag rör mig inte, ingen vilja att fly från allt som har en chans att skada mig. Ingen rörelse i min kropp som skriker spring, ingen bit av min själ som försöker rädda mitt skinn.

Jag är inte begraven ännu, vågorna har inte rört mig. Men med varje våg som krossas mot stenarna krossas även mitt hopp.

Jag älskade havet, vågornas ljud lugnade mig. Havet har krafterna att låta mig sjunka, långsamt gunga ner till botten. Långsamt försvinna från den världen där havet lugnade mig och där jag fann hopp.

Vågorna krossas mot stenarna som omger mig. Stenarna ger ej vika. Inte än.