Ensamheten omfamnar mig som ett täcke. Känslan av ren, kall desperation sprids i hela min kropp och vandrar ut i rummet. Det är inte längre syre jag andas in. Det är ett totalt mörker som sveper in och tar över varje cell, varje ådra och varje ben.

Tomheten fyller rummet från golv till tak. Jag blir förvånad, rent utsagt chockad när tårarna rinner ner från mina kinder. Jag sväljer hårt och drar min hand genom håret.

Jag sätter mig ner längs väggen, långsamt så att jag kan känna den svala väggen mot min rygg när tröjan kasar upp. Att känna.

Tomheten försvinner ur rummet och nu fylls det i stället med mina tårar. Tårar jag inte visste jag hade kvar.