Jag står på den höga heden
att simma ur sol från er
beröring, långt ovan Eden
och blickar mot folket ner,
där bärs ni i havets avgrund
av vågande strålars svall
tills fors får min strålavund
att mattas mot vattenfall.

Mitt liv kom inte för Eva
men för mani förbi
i samma stund jag ställde mig upp
föll skalskinnets skepnad däri,
åh gud, det att hudlöst leva
är tortyr, det är sår och mer,
men som kung i min skugglandsskreva
jag blickar mot mänskan ner.

I högland
knyts öglan
snart,
här är bit
av ett fel
uppenbart,
jag kom hit
som en del
apart.
Men glöm mig hellre
än döm mig,
jag blir ej äldre
så töm ej
min kungskonkubin,
mitt skalskändarvin
som format den höga heden
där duvorna lämnar dess reden.