Vinden slår, och min börda blåses
ner,
ner,
ner,
tiden går, och dess hålrum låses
mer,
mer,
mer.
Väntar vår, och förförda åses
le,
le,
le,
striden står,
be,
be,
be.

Jag tror det är tid att skratta,
jag vet, det är dags att le,
se, döden gå med sin kratta
att sopa all spott och spe.
Kom glöm. Det är ömt att leva
det är skönt, det är lönt och dags,
här skrattar i hålrumsskreva
den dömande döden strax.