Jag misstar inte

anatomi för känslor då mitt hjärta är kött

                                        och lever av att påminnas

                                                om ingenting

jag bär trä, sten och

liljor i mitt huvud

inre insignier

i en skammens balansakt

     inför en obeslutsam spegel

            förvissad om

  att obehagligheten i att vara galen

     alltid kommer efter diagnosen

                           och att

               sanningar lugnar men lugnet ändå aldrig

                                  varit sanningens

                                             mål...