Jag har funderat på om min
största svaghet kanske är min största styrka
att min genomskinlighet och mina öppna ögon är
en gåva skänkt av arv och fäders och mödrars kärlek

och

jag finner tröst numera i små ord inlindade i gröna blad
hos människor som har sin grund i ärlighetens vila
suger på orden som karameller som aldrig mister sin
helande sötma, som aldrig upphör att smeka min kind

och

jag vilar i famnar där jag vet kärleken vindlar för mig
de som tänder solar i mina ögon och lockar mina läppar att le
jag har valt nu att låta världen se mig älska den i hela
dess skepnad, jag är inte rädd nu

och

jag tror på mig