Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Existens

Han tittade på mig “Jag vet att det inte kommer bli du och jag. Universum skriker inget mer än NEJ åt oss” han tystnade “Men jag förstår inte hur man kan älska någon så mycket men inte kunna vara med den personen för evigt”.

Vi satt i tystnad. Jag förstod det inte heller. Det var sensommar och snart skulle det riktiga livet börja igen. Solnedgången kommer ersättas av en klarblå himmel. Taket vi sitter på kommer vara ensamt och täckt av smuts och damm. Inga tecken på vår existens. Vår stund.

De enda som kan veta vad som hänt här, är vi. Men vi kommer inte vara här imorgon, vi kommer inte vara här om tjugo år, vi kommer inte finnas om hundra. De enda som kan veta vad som har hänt och sagts här är vi.

Vi som numera bara är du och jag. För att vi aldrig mer kan vara just vi.




Fri vers (Fri form) av Indiana
Läst 71 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2019-05-13 18:34



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Indiana