Jag kom hem från en resa här om dagen.

En tid då jag inte var med familjen alls.
Så jag började romantisera hemma.
Hemma.
Jag ville vara i min säng.
Inte känna att marken jag stod på snart skulle bytas mot en annan.
Kunna ta något ur kylskåpet utan att behöva tänka på nästa måltid ur mataffären.
Jag ville kunna krama mamma.
Ta en kaffe med mjölk.
Kranvatten som smakade som hemma.
Ha toaletten tillgänglig.

Men så var jag på resa.
Baguette, med skinka, ost men ibland kom det med ett ägg.
Tåg i timmar.
Dålig stämning bland vännerna.
Bra stämning när vi alla skrattade.
Halvfräscha hostel.
Gratis pasta på ett ställe, gratis frukost på ett annat.
Ont i fötterna.
Fina platser.
Många trappor.
Människor, kulturer lite annorlunda från den här i Sverige.
Mycket känslor.
Lite utveckling, talade till och med på ett främmande språk, var till hjälp.
En ny resa planerades varje dag och gruppen förlorade nästan en vän.

Så här om dagen kom jag hem.

Då glömde jag plötsligt att jag haft ont i fötterna eller de ändlösa timmarna fyllda med passiv aggressivitet när någon var hungrig, trött eller inte vågade säga vad denne egentligen tyckte.
Eller att jag grät, för att jag var överväldigad.
Att jag ibland behövde vara ensam, när jag ville ha stabilitet.

När jag åkte hem, de 20 timmarna på tåg, så fick jag en känsla av olust.
Jag ville hem, men jag ville inte hem.
Vad skulle jag göra hemma?
Nu tog materialet till framtida samtalsämnen slut.
Det här skulle vara resan i mitt liv, min resa, med vänner jag skulle skapa livslånga minnen med.
Men så blev det inte riktigt så, och tiden kändes så kort, men i stunden så himla lång.

Så när jag kom hem, romantiserades resan och jag ville tillbaka. Iallafall en stund. Kändes som att jag missat något. Så kändes det som att allt hemma stått still och som att jag nu också stod stilla. För när jag låg i sängen kom paniken tillbaka. Det var tjafs och mitt skrivbord var stökigt. Och jag orkar inte göra någonting. Kan inte somna, men behöver sömn, så sover jag men sömnen verkar inte ta. Min kropp är slut.

Så ville jag varken vara hemma eller borta.
Så sitter jag här och ska planera framtiden.
Små problem som jag egentligen är tacksam över, det hade kunnat varit värre.
Men så frågar folk, hur var resan? Vad ska du göra nu?
Och jag har inget svar. För jag vet inte.
Min plan var resan och sen fundera, men nu är resan slut och jag vill inte tänka.