I

Min HPS är ett HCP
och olevda vackrare öden,
jag lever lycka i ack och ve
men ve i jämsmod med döden,
vad i helvete tror du att livet bär
du vanskapta, fanskapta hynda?
Du kämpar förkallnad att kallas kär
men möter snart döden, så skynda.

Min HPS är en narcissism
som tillkomsten själv komplicerar.
Min kärleksschism är min råcynism
som prövningen själv projicerar,
och bakbunden intill tanken självt
skall jag mot motståndet vandra;
mitt hat mot liv är min andra hälft
som stängd projiceras mot andra.
Men ses än i andra en öppning vid
så slut(e/a?)r jag den, som en schizoid..

II

Jag ville träffa den
som sätter liv i rörelse
ej som en annan vän
men kraften av förgörelse,
och önskade jag fick
en enda känslostund
med den där tid förgick
som endast en sekund.

Jag fick så som jag ville
och sattes störd i rörelse
från levnaden, till Stille,
min tidsnöd av förgörelse,
i år av ångestblund
från rodnadsblick till vän
gick endast en sekund
som känner kampen än.
Vad känslor kan förslösa
är tidspann världelösa.

III

Men visste du ännu, hur hårt du slog?
Där darrande fingrar ur håret drog
den sista känslan, som misten dog
till vandrande andra, där döden log
ur dina smilpilsgropar,
när allt de sade, du sade ej
och jag i ett askbad nerlade mig
till flaskornas maskehopar.
Det är inte hur mycket det känner
men muskler som hjärtat spänner.
Och sedan gick redan mitt liv förbi
i dysterhetens dysmorfofobi.