Redan medlem?
Logga in
”moonlight disappears down the hills, mountains vanish into fog and I vanish into poetry” (Sanober Khan) Älwÿk (genom dimmornas dal)
Ibland är det som vackrast när vägen förlorar sig och greppet om verkligt är vagt
ibland är det som skörast när det som nöter förstorar sig och hoppets ljus lyser svagt
men har du en vän som kan dröja en stund några lugna andetag
då kan nött växa åter till hållfast grund för en ny förtrollad dag
Bunden vers
(Annat versmått)
av
Silverstripe
Läst 434 gånger och applåderad av 10 personer Publicerad 2019-05-25 18:57 
|
Nästa text
Föregående
Silverstripe |
