Nya tider,
dagar glider
genom grågardiner,
fyller sovsal,
bål, och hålskal
skönt med sky som skiner.

Alltet andas,
salt förblandas
med partiklar söta,
rummet renas,
famn förenas
varmt att sammanstöta.

Samman, samma andetag
läppars länkar bubblar,
natt till natt, dag för dag,
heta händer snubblar
över famn som febern fann
i det vekaste varann
stöpt ur största styrka
satt att dagar dyrka.

Min moder gav mig icke mycket
av fäders mandomsmod,
men sant och visst det sista stycket
uppbubblar ur mitt blod,
och av dess röda rest jag skänker
tills dina blåa blickar blänker
igenom länkars lins.
Jag faller ner och minns;
att innan ångestårens kris
här fanns ett pargått paradis
och allt jag förut däri fann
vi upptäckt åter i varann.