när snön sopat igen alla spår
säger jag tack och hejdå
för genom mitt tysta rum
bland tomma pillerburkar och revbenssnår
dör dagarna år efter år

som när kokainet bränner mitt blod
och läker gamla sår
under rusets korta tid
där jag ligger på min bår

som folk kallar sängen

åter igen
se på mig mor
allt jag älskat är borta sedan länge

allt mitt mod
är spillt på ingenting
allt mitt blod
rusar runt i ring

som när svanarna flyr i vita rockar
under broar av betong
där sjömännen skrockar

ge mig ett rep
minst tre meter långt

eller ta mig till singapore
och bädda ner mig hos en hora

hon ska ha en swastika i pannan
finner du inte henne
så låt va, jag vill inte ha någon annan


för trots att marken är kall
så rasar synden i min trötta själ

det är väl
nowadays är alla poeter

dom skriver med underlivet
till reproduktionens fördel

varför?

vet inte

måste vara internets fel

jag har gjort så mycket som folk skulle ångra
och listan blir bara längre

kan jag be om ursäkt
när var sak har sin tid?

jag var en maskin driven på kemi -
en rullande idiot på vin och stesolid

men snälla, släpp
lossa min hand
jag kan aldrig förklara
för den som aldrig sett eld
om hur min värld står i brand