jag vet att jag gjort fel
när jag hör mig själv förklara
varför jag valt rätt

jag kan inte sluta prata om det
kan inte sluta hävda klokheten i mitt val
men varje ord känns allt mer främmande

och jag saknar dig
men jag vågar inte erkänna det fullt ut
vågar inte tänka tanken att jag borde gjort något annorlunda
att det hade kunnat bli annorlunda
tvingar mig själv att tänka igenom alla sätt
som vi skulle gått sönder på ändå
att det inte var jag som valde
som satte punkt för oss
men det blir svårare med tiden

ibland har jag sekunder
då det känns som om jag har klarhet
men tvivlet gror i mig så fort jag står still
måste springa vidare till nästa famn
nästa val, nästa misstag
så jag slipper känna vidden av det här

och jag romantiserar nog det mesta
så även sorgen, att få sakna
även bitterheten känns ljuv
och jag tänker ofta att
jag vill få gråta som på TV
det betyder väl att man älskat?
framför allt känns det mycket mer tilltalande
än mitt oändliga tvekande