Du var aldrig min. Inte på riktigt. Sådana som du, sådana har man till låns. Man får vara glad för det lilla. Varje minut. Varje andetag. Kan vara det sista.
Lungor som inte kan inhalera, endast flämta - tomt.
Jag tyckte om att lägga handen över bröstet ditt. Känna hur bröstkorgen hävde sig upp och ned. Hur den fick kämpa lite extra under tyngden av min handflata. Dina ögonlock som fladdrade till, krampade ihop sig, slätades ut. Allt utan att du vaknade. Var finns din blick när du sover? Jag bara undrar. Ännu en av dessa frågor utan svar. Frågor utan svar borde inte ställas, men ibland ställer de sig själva.
När jag blundar ser jag dig.
Jag ser de vita raka.
Så löjligt raka.
Så löjligt vita.
Som på film.
Du skrattar och låtsas generad. Jag skrattar och låtsas självsäker. Fast vi vet båda två – vem som är vad. Det är något som vi vet båda två. En av få saker som vi delar.

Jag tror jag såg dig första gången redan i högstadiet. Jag hade stått vid en spegel. Fixat till min snedlugg. Den var alltid för lång, föll alltid ned i ögonen. Ville inte använda hårspänne så jag gick och slängde med huvudet till dess att jag fick nackspärr. Det var en sådan dag jag såg dig. Innan jag sparade ut den satans luggen. Du var lika vacker då. Eller vackrare. Kanske vackrare.
Kanske.
Jag hade rutig flanellskjorta på mig och alldeles för stora jeans. De satt för djävligt rent ut sagt.
Jag skämdes. Och brydde mig inte. På samma gång, hur är det möjligt? Det är möjligt. Så är det bara.
Du hade ditt leende. Det var allt som behövdes. Så var det bara. Jag log och du log tillbaka med det där leendet som skall gå vid min sida likt en fjättrad fånge.
Fast det är jag som är fången.

Sedan skulle det dröja. Innan jag fick känna dig. Innan våra tankar möttes, och innan mina hårstrån skulle stå i givakt under din beröring. Du gjorde mig alldeles för våt. Ibland fick jag byta trosor bara vi hade språkats. Och du gjorde mig arg. Förtvivlad. Ledsen. Glad. Allt däremellan och allt utanför.
Det finns gränser för hur mycket en människa orkar känna innan hennes känselspröt täpps till likt artärerna på en hjärtsjuk. Ty det är ingen större skillnad, liksom plack ansamlas, ansamlas lidelse och se där ... syrebrist som utmynnar i hjärtats död.

Jag har ett konstgjort hjärta nu. Inte bokstavligen – ni ska inte tro på allt jag säger. Men, metaforiskt. Jag känner inte längre hjärtslagen som mina. Inte nu när du fattas mig. Det är okej. Jag har vant mig leva så här. Medicinen gör mig bra. Det säger doktorerna. Ha! Som om de vet. Som om de provat. De vet ingenting om hur det känns att se sin andra halva gå i väg likt strumpor som separeras i tvätten. De vet ingenting om hur det känns att se sin strumpa gå och bilda par med någon annan. Det går väl för fan inte bilda par hur som helst! Det är ju inte strumpor vi pratar om! Ser ni inte, ser ni inte att den ena är randig och den andre är blå? Hur ska det gå?
Det går inte.
Svaret kan inte bli enklare än så.

Jag minns din röst så tydligt. Den brukade viska i mig. Den var varm och släpig. Liksom drog ut på alla vokaler. AÅÖ – snart ska någon dö.
Den viskade inte alltid fina ord.
Och jag minns hur ditt skratt var porlande likt den renast källvatten i bäcken. Och hur du kunde skratta och vara allvarlig på samma gång. Utan att det var konstigt. Du fick mig alltid att känna mig trygg. Även när du försökte lura med mig på dumma saker. Och jag tyckte om hur du aldrig svor, hur du tänkte på att vårda språket.

Jag tror jag såg dig sista gången i går. Jag stod framför spegeln. Den med sprucket glas och små, vita fläckar av tandkrämen. Jag såg dig inte stå bakom mig. Jag var ensam. Men så såg jag dig. Utanför fönstret. Någonstans där långt borta. Och jag tror, jag tror du vinkade adjö.
Läkarna säger att min tillstånd är svårt att bota. Kanske är jag botad. Du vinkade ju adjö. Jag har varit duktig och tagit min medicin var dag. Kanske är jag botad. Du var aldrig min.
Fast det är en djävla lögn.
Det var jag, jag som aldrig var din.