Känner hur livet sakta bleknar bort
Det som en gång var kommer inte vara kvar
Försvinner längre bortåt varje dag
Försöker andas men hör inga andetag
Förlorar mig djupt in i mig själv
I mina förgiftade vener flyter hatet
Så iskallt när jag injicerar lust och ro
Ingenting betyder något gentemot svaret

Det löd alltid på två sätt:
Det ena rött och det andra svårt
Titta mig inte i ögonen när tårar rinner
För jag har tappat viljan att andas
Utan allt detta gift har jag inget mer att ge
Det finns inget mer för mig här i världen
Har försökt allt men drunknar alltid till sist
Nu behöver jag slutet för att få bli fri

Inget är som de brukade vara här i mig
Känner begär och beroende jag inte sett
Under de år jag så blått låtit gå
Nu saknas en del av själen inom mig
Som jag aldrig kommer få bekantas med igen

Förlorat så många kära till döden
Känner mig bortglömd i hans giriga värld
Så liten som jag blivit denna sista tid
Får mig att tro
att detta inte kan vara verklighet
Klarar inte att känna detta helvete mer
Alla knivar skär mig inifrån och ut
Tills tomhet fyller denna kropp
Och jag vandrar utan glädje eller sorg
Under gråa och regntunga moln
Till den dag då jag har samlat mod
Till den punkt då jag har fått nog

Skjuter mina kära bort från mitt skal
för jag finns inte längre kvar
Endast ett enormt mörker sprider sig
Inget pulver och inga piller hjälper längre
Jag var en människa en gång
men nu kommer jag snart vara död