Det var två eller möjligen tre män som ringde och bjöd mig på lunch samma dag och samma tid. Förmodligen hade de sett mig på studentrestaurangen, jag brukade ju hänga där. Igår hade jag haft med min nyfödda dotter och jämfört henne med min kurskamrats. Flickorna var ungefär lika långa. Den andra flickan hade smalare ben och påminde lite om en barbiedocka. Min dotter var knubbigare och liknade mest en liten tomta. Mössan ville hela tiden falla ner över hennes ögon, men munnen såg nöjd ut.

Jag kände mig förvirrad inför lunchbjudningen. Jag hade fått tre telefonsamtal, det ena märkligare än det andra. En man sa bara Hej och lade på. Den andre stammade osammanhängande på stockholmska. Han lät charmig men mycket blyg. Jag fick en bild av en lång, mörk yngling med bruna ögon. Den tredje mannen hade drag av göteborgsdialekt och medgav att vi nog hade setts förut. Ingen av dem sade sitt namn. Tänk om de tre var samma man, som bara hade förställt rösten?

Flickebarnet fick stanna hos mormor under fredagen, när lunchen skulle äga rum. Mormor var överförtjust när jag berättade att jag blivit utbjuden av en man, och gjorde sig redo att ordna mottagning med champagne så att mannen kunde eskortera mig till restaurangen och hon kunde få träffa honom. Jag avböjde bestämt och förklarade att mina två yngre systrar kunde följa mig på vägen. Mormor markerade att jag måste skynda mig att duscha och byta om till klänning. Klockan närmade sig ett. Klockan två skulle jag  vara på restaurangen. 

- Glöm inte läppstiftet! Du kan låna mitt! ropade mormor genom badrumsdörren. 

Jag struntade i läppstiftet och tog min vanliga beige linneklänning. Jag ville ju inte verka för angelägen. Visste ju inte ens hur mannen eller männen såg ut. Småsystrarna försvann på halva vägen mot andra äventyr. Jag knatade på och anlände till restaurangen redan halv två. 

I baren på nedre våningen mötte mig en kraftigt byggd medelålders man i mörkbrun blazer, hatt, skägg och pipa. Han sa mitt namn, tog min hand och presenterade sig som Barberaren. Visst hade vi träffats förut? Jag nickade tveksamt. Barberaren föreslog att vi skulle äta i baren i stället för i matsalen på övre plan, så att vi skulle få sitta i fred för alla lunchande studenter. Jag gick med på förslaget trots att baren bara hade grillrätter.

Vi förde ett allmänt samtal om akademiska studier och Barberaren berättade några roliga anekdoter. När vegoburgaren och ölen stod på bordet började jag fundera över vad som hänt om vi hade gått uppför trappan till matsalen i stället. Kanske väntade de andra två männen där, om de nu existerade? Jag måste ha blivit upprörd av tanken, för jag tappade mitt ena örhänge på golvet. När jag lade mig på knä för att leta efter smycket kände jag plötsligt Barberarens mage mot min rygg. Han ville säkert hjälpa mig att leta och det var ju vänligt. Dock kände jag varken värme eller attraktion genom blazerns ylle. Vilken tur att jag inte bjöd hem karln till mormor, tänkte jag.

Jag hittade hänget och reste mig upp. När Barberaren gick för att betala notan föreslog jag att vi skulle ta kaffet på övre våningen. Barberaren nickade och visade med en gest att han måste gå till herrummet först.

Medan Barberaren var på toaletten dök min gamla kompis Bettan upp, förmodligen på väg till någon föreläsning. Jag böjde mig över räcket som avgränsade serveringen och redovisade läget. Bettan skrattade så hon kiknade. 

- Jag kan följa med och dricka kaffe om du vill, lektionen börjar inte förrän om en timme. Och jag kan ta hand om den där Barberaren om du hittar någon snyggare. Han verkar ju rolig!

Jag presenterade Bettan för Barberaren, som just återvände. Vi äntrade trappan tillsammans. Strömmen av studenter var fortfarande strid, men nu gick de flesta nerför trappan på väg till eftermiddagens undervisning. Vi hittade ett ledigt bord och jag köpte kaffe.

När vi just slagit oss ner såg jag en medelålders  man lite längre bort i lokalen. Kraftigt byggd med blazer, hatt, skägg och pipa. Jag skulle kunna tagit honom för en dubbelgångare till Barberaren, om det inte vore för blazern, som var tweedmönstrad i svart, grått och vitt. Kanske hade han glasögon också, jag såg inte riktigt. 

- Jag tycker jag känner igen den där mannen, sa jag till Bettan. Vet du vem han är?

- Han kallas för Redaktören, svarade Barberaren.