Det är svårt att säga hur många rum huset egentligen hade. Någon sa hundra, någon annan tusen. Själv har jag alltid känt på mig att detta hus var av det slag som aldrig slutar växa. Det tillkommer nya rum hela tiden och ny inredning tar form och färg beroende på hur den närmsta omgivningen ser ut.

Rummen i detta hus liknade som i alla andra hus varandra, de flesta hade fyra väggar och liknande möblemang. Små variationer förekom så klart, stuckaturer i taket, öppen spis, bredare fönsterbräda osv. Men utöver detta fanns det även ett och annat rum som skiljde sig mer markant åt från resten. Ur ett arkitektoniskt perspektiv var dessa rum i högsta grad orimliga. Formgivningen gick inte att motivera. Det fanns t ex rum som var tre-, fem- och upp till sexkantiga. Även helt runda rum förekom. Bl a kunde man i mitten av huset finna ett stort, rymligt rum vilket var format som en kupol eller en jättelik uppochnervänd kalkvit skål.

Som att stå inne i en katedral.

Husets väggar andades och suckade till ibland. De gäspade med alla sina fönster när huset var trött, och när det blåste och var kallt kunde de huttra och darra så det knakade i alla bjälkar och karmar. Det hände även att huset nös. Då skakade det rejält där inne. Tavlorna ramlade ner på golvet och glaset sprack.

Jag minns såväl ett av rummen. Huset bjöd in mig den gången och jag kunde inte motstå. Mattan kändes som grönt gräs under mina nakna fötter. Väggarna kändes sammetslena när jag drog mina fingertoppar över dem och smekte husets inre.

På utsidan växte det nyponbuskar. Grönskan skymtade fram bakom glaset och små tunna grenar letade sig in genom det halvöppna fönstret och smälte ihop med väggarna. Det var som om tapeten assimilerade grönskan genom att absorbera den och införliva den i strukturen. Små rosa knoppar stack fram där tapeten buktade och slog ut blom.

På sängen, till vilken jag bjöds till vila växte det mossa och små röda svampar som man inte fick äta av.