Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

min slentrianmässiga ångest


Det råder ingen tvekan om att min slentrianmässiga panikångest över minsta förändring i vardagsrealismen härstammar från evighetsdagar under sjuttiotalet, då jag känner i hjärtats rytm att planeten måste vara miraklet eftersom jag är där.

Livet i lekparken mellan tegelhusen är en tillvaro utan diagnoser. Det finns ingen mångkulturell cirkus att delta i, möjligtvis inträffar det att ett och annat socialfall agerar teatraliskt, men jag förstår inte varför polisbilar med påslagna blåljus kör dit.

Jag saknar fantasi och kan inte uppfinna någon spännande livslögn. Inte ens när Astrid omkommer i tvättstugan, fastnar i mangeln och stryps av lakanet. Många tycker det är fasansfullt, men Astrid var gammal och jag tänker att hon snart skulle dött ändå.

Ibland regnar det, andra stunder skiner solen och båda sakerna är ingenting att bry sig om, eftersom väderprognoser aldrig förändrar alldeles vanliga dagar. Det är bara det att jag får mer eller mindre sammanbrott, då vänner gråter över att de läste Pellefant som barn.

_______




Fri vers av Jag är fan större än Sartre
Läst 206 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2019-08-20 17:32



Bookmark and Share


  Kungskobran VIP
Ångesten är alltid skapad av någon annan än dig själv
2019-08-21

  Staffan Nilsson
Älskar dessa rader:
"då jag känner i hjärtats rytm att planeten måste vara miraklet eftersom jag är där"
"Jag saknar fantasi och kan inte uppfinna någon spännande livslögn"
"väderprognoser aldrig förändrar alldeles vanliga dagar"

Här får du med egotrippad mot evighet, livslögn mot självinsikt, och den ålderdomliga Que sera ser-låten mot egna farhågor eller förhoppningar.
Självklart bokmärke!

2019-08-20
  > Nästa text
< Föregående

Jag är fan större än Sartre