det är så hormonellt, alltihop
som om jag aldrig lämnade tonåren bakom mig
ekar samma ord i mig nu

försöker skriva dagbok för att få klarhet
men jag ljuger oundvikligen
till och med för mig själv

sätter ihop en spellista för att spegla vad jag känner
men tappar tråden alltför fort
glömmer bort poängen två minuter in
visar den aldrig för någon men tänker att
någon gång

någon gång ska jag ha lärt mig
ska ha vuxit upp
listat ut hur man blir hel och hälsosam
sådär sorglös som du brukade säga
att ingen rimlig människa kan vara
det ska bli jag till slut

ibland tror jag att jag kan överlista mig själv
stävja ångesten med logik
men jag är nog inte logisk nog
ibland vill jag bara bo i den
svepa den runt mig och stänga allt annat ute
stänga alla ute

brukar omringa mig med människor mest jämt
är aldrig ensam om nätterna längre
men träffar aldrig någon tillräckligt länge
för att faktiskt komma nära

det krävs så mycket jobb
att bara släppa alla förevändningar
och låta någon komma in

när jag tar tunnelbanan hem lördag morgon tänker jag att
det aldrig kommer hända mig
men det blir alltid fredag igen
och någon dag
någon dag ska det bli jag