Det är natt. Jaa Det är natt tom i grynings landet, himlen är svart. Lika svart som sorgen, minnet efter Er. Både döda och levande.
Det är natt i grynings landet. Och Pardiset har stängt för säsongen. Som varar en evighet eller två.

KOM OCH KYSS SÖNDER MINA ÖGONLOCK. BIT SÖNDER MINA INTORKADE TÅRAR TUGGA SÖNDER VARJE GRÅ KYSST MONSTER!
för det är, det är, det är natt i grynings landet....

Reser mig sakta, stilla, trots stormen som rasar utanför. Stapplar, faller igen och igen, och igen.
rösten, den rösten, känner så väl igen den. Min egen. Samvetandets röst. viskar, stötvis, knappt hörbart: ” min, min, min—-Gud? har Du? har Du? Övergett mig?

Tomheten slår hål på mina redan söndertrasade trumhinnor...

jag lägger mig... hoppas, på hoppet, den stilla susningens ankare....

Somnar av en trötthet som endast den som somnat in och vaknat upp igen lik Lazarus... den fromme brodern till Maria och Marta..
Men jag, vaknar inte...

där, där i djupet av sömnens 57 stadie, dit inga änglar går virvlar plötsligt några löv upp, från en allt för tidig höst en gång i min ungdoms dagar... de virvlar och virvlar till en STOR STORMVIND! Alla vänner springer för livet, gömmer sig i skrevor och grävda tunnlar, och brunnar, jag VET, jag har kastats ner i dem allt för många gånger..

MEN NU LYFTS JAG IN I EPICENTRUM AV STORMEN. DÄR RÅDER EN ANNAN STILLHET!

Han står där!?!?! Bara står där! Med utsträckta armar och händer med genomborrade hål! Han! HAN! HAN KOM!!! Jag bara faller ner, vid Hans fötter.. och likt skökan som blev förlåten väter jag Hans genomborrade fötter. Tårar födda ur Döda havet! De bildar små sjöar i smärtornas Mans fötter! Jag ser nu! JAG SER! De speglar Sig!! Och Han lyftet upp mig på Sina Axlar... sen går Vi bakom kulisserna! Jag får för första gången se Puzzlet från Hans utsikt. Varje puzzelbit ligger helt perfekt. Utan defekten av mitt ego.... Han tar Sitt blod och ritar ett kors i min panna...
sen, jaa sen visar, leder Han steg för steg tills det blir morgon i grynings landet.... Han ler mot mig. Jag gråter och nästan tok-skrattar!
Fylls av liv, glädje, glädje och tacksamhet. Över Hans Barmhärtighet och nåd!

Han blåser/andas på mig.. En vind, en fläkt, så stilla, dock så full av Han som ÄR LIVET SJÄLV...

då vaknar jag stilla...
Det ÄR morgon i grynings landet. Och Min själ har fått ro,frid, och ro....
Mmmmm...

KB