När jag hamnar
utanför den trygga bubblan,
halkar jag runt
på den glatta ytan,
och är ständigt rädd för
att den ska spricka.
Den ska ju spricka någon gång,
det vet vi alla.
Men när jag befinner mig där,
precis utanför,
är det som att himlavalvet
vill vill äta upp mig,
och att stjärnorna vill
borra in sitt blinkande,
brinnande ljus i min bröstkorg.
Jag börjar undra om livet är en gåva
eller ett uträknat helvete?
I bubblan är det en gåva,
men utanför vandrar jag nog nära helvetet.
Att jag hamnar på andra sidan
undrar jag också över...
Är det en ren omskakning?