från flickskåran kördes hon i moderssocken,
den öppnade kroppen
där en kvinna lagts i trolldom
och änkehus:
det här är det trängre livet,
moderdjuret spricker
i gåvor,
lukten av godhet
(sörjarna är här nu,
leker krig i mina obygder
örnnästade,
de små ivrarna:
din dotter
vore av mitt namn,
vår hemkomst tass mot tass)
(den förste sonen
växer hennes skymning,
bortbytingen som skramlar
när kviga blir utsöndring)
och det blev orosår,
sjukdomen sjöng dem ett hemland
av krigskonst,
alla skjutningar:
”vem var din herre,
vem var blodsband,
vem var en stor man”
(vem ska nu tömma dig,
skörda spritta spreta,
vem var en hjälte)
(det sitter en räv
över hans hjärta,
ätande i sidled
där hon var skärare;
det finns en gräns
mot vårt öster,
vi har älskats till rost
och sägner)
Gud
är en odåga,
fingrar i mina länder
efter näring
men något har vridits
i ett kvinnohjärta,
gossar i linda,
det blev ditider:
nu är de bybor,
nu är de tre
(fostret är kastat,
alla suktar en kung:
i skador
vet jag vem du är)
handen genom ryggraden,
vad en mor kunde ha gjort;
det var ingen skönhet som lämnade dig,
du åldras mot hästhovar
och där blir du vete,
en spillra av liv
som böjdes --
min styrka
är stora djur,
vildmark och förlust:
vi var den sista hjorden