det är tyst
så tyst

det doftar höst

solen står lågt
himlen är härligt blå

på stenhuggarmon
står tallarna strama

ljungens blommor är bruna
mellan dignande röda lingonris

valpen spårar
vädrar och spårar igen

jag andas ut
andas ut
allt elände

vad finns kvar
till barnbarnen
deras barn

det känns inte viktigt längre
att sopsortera
trettiofyra år får räcka
inget har blivit bättre av det

katastrof efter katastrof
hur ska det sluta

det doftar höst
valpen spårar
månen är full inatt