landskapet nynnar sin aftonsång

bilen rullar hemåt

bland skymningsnyanser

blånande bergen bortöver

mörkret lägger sakta sin kappa

som täcke i svärtan

utanför strålkastartunneln

på långmilavägen

djupnar skogar och hyggen

näst intill mardrömssvart

som vore jag ensam i universum

helt isolerad början till rädsla

då karvar sig skyggt

förbi grenverk och stammar

en strålgång måne

himmelens kattögda spegel

ända hit ner

mildrar den bitande oron

ett uns