Minnen avskyr mörkret. Trots glöden huttrar en dum glödlampa i sin höstliga fåfänga där resterna av ljuset ter sig märkligt scenografiskt. Jag bär kashmir och väntar på inverkan, en anteckningsbok, ett fotografi, ett brev du en gång skrev. Naturligtvis kan vi klättra bakåt i förljugenheten och dra alla frågor från sina konkret kantiga galgar men ingen kommer att mäta graniten, ingen kommer att vada in. Himmelen är en rispa i havsväggen skuren i två och över mitt hårfäste färger av indignerad sömn. Jag kan nästan se Hamngatans högtidligheter härifrån, där vi höjde våra tändstickor, där vi sjöng våra mest anständiga delar. Inuti ett vanligt rum tystnar våra kroppar, sprids över möblerna och fångar solens sista...