1. Regnet smattrar mot en ljusfattig ruta,
och en tanke äntrar föreställningens skuta.
Vad skall bliva av morgondagens tidevarv,
om ingen taga ändligheten till hjärtat utan larv?

2. När näsborrar kämpa för att nå havets yta,
då skall de käftar tystna som städse skryta,
skamfyllt fångna skall de finna tillståndets förtret,
likt fiskar på land drunkna drivna av drucken dumhet.

3. När det sista djuret dör i ökenhettans grav,
då skall barnbarn minnas vad vuxna aldrig gav,
och förkolnade skelett skall bilda försynta skuggdjur,
som vid synvillans rand tillsynes alla vara tårögda i bur.

4. För burar var det enda som blev kvar,
den dråpliga dag där konsumtionen var olösbar,
då maktens vita män dansar marken blödande röd,
medan folket hungrande frysa och bad om hjälp i sin nöd.

5. Det skall barnbarnen minnas,
i den framtid där ingenting kan finnas,
där brasor tändas för att väcka blott stundens hopp,
på den karga mark som en gång var jordens rika kropp.

6. Smattret mot rutan ömsar sin melodi,
och bildar strax ett hejdlöst höstligt raseri,
det är som molnen skådat eftervärldens dragna lott,
och i kvällskvisten nu kommit att klargöra vårt onekliga brott.

7. Tanken sjunka ned i drömmens rike,
för att söka själen efter den döde Eurydike
men Orfeus har redan rädda henne från dödens skepp
så undra vem som rädda jorden skall från människans grepp?