Home, sweet home. Vittorio och jag har återvänt till träbänken. Han släpper sakta greppet om min hand för att i stället greppa mobilen. 

- Vad säger din app, vännen?

- Min kontraspionage-app säger att agenten med den största hatten som heter Xylofanes har anmält sig till teater för nybörjare, mellanhatten Ypsilon till mindful matlagning och lillhatten Zebra till glasmosaik på avancerad nivå.

- Jag hörde att de viskade något om att laga pjäser. Men vad är det för pjäser som ska lagas?

- Elementärt, min käre Watson. På en teaterkurs sätter man ju ihop och sätter upp olika pjäser, i matlagningen lagar man mat och lägger upp i porslinspjäser, i glasmosaik skapar man nya pjäser av sönderbrutna.

- Vittorio, du är ett geni!

- Tack. Fast jag misstänker starkt att pjäserna bara är en täckmantel för något hemligt uppdrag.

Hm. Jag nickar, ryser lite och ser mig omkring i rummet. Nu lägger jag märke till att även de andra båda hörnen i triangeln är försedda med träbänkar. A står det på den vänstra, Z på den högra. När jag vänder mig om för att kolla bokstavsmarkeringen på den bänk vi sitter på har C:et märkligt nog förvandlats till ett G.

- G, A, Z, vad kan det betyda, Vittorio? Tänk om vi blir gasförgiftade?

- Calmati Amico! Lugn, vännen! Själv är jag mer orolig över att vi tydligen ska ingå i samma grupp som den hysteriskt akrylmålande Zanna. Dessutom står jag inte ut med att lyssna på Gärdestads sånger hela tiden. Ge mig lite Vivaldi, per cazzo!

- För fan! Nice att vi fick vara i samma grupp i alla fall!

- Certo, cara. Självklart, älskling. 

Herregud, Vittorio ser ut att vara på väg att krama mig. Men när Herr Hugo närmar sig vår bänk drar han sig diskret tillbaka. Hugo harklar sig. Han verkar ha något viktigt att säga.