Martin flög kallsvettig upp ur sängen, han hade återigen drömt om olyckan som skett för ett antal år sedan. Medan han hade sovit hemma i sin säng så hade ljusen i vardagsrummet startat en eld. Det hade börjat brinna i gardinen och sedan ner i matten, bordet och efter en kort stund så brann hela lägenheten. Martin hade vaknat av brandalarmet precis innan det var försent. Omtöcknad av röken hade han snubblat fram i den brinnande lägenheten och kastat sig ut genom ytterdörren. Allt han ägde försvann i den branden. Hans foton, böcket, filmer brev, praktiskt taget hela hans liv. Det faktum att fotona på hans bortgångna föräldrar nu var för evigt borta hade tagit Martin hårt. Fotografierna hade spelat en stor roll för honom eftersom han inte hade många minnen ifrån sina föräldrar då de dött i en tidig ålder. Strax efter branden så köpte Martin en etta på Södermalm. Han jobbade på ett hotell som låg precis i närheten av hans hem. Det var på det hotellet som han träffade Sara. Hans vackra Sara tänkte han. Hon med det livliga blonda håret och med de stormblåa ögonen. Martin kände hur ångesten kom krypandes inom sig. Han började leta febrilt efter sina Stilnoct med hopp om att de skulle skänka honom det lugn han behövde även fast de bara var sömntabletter. Han kunde fortfarande inte tänka på Sara utan att känna ångest inom sig. De hade varit tillsammans i åtta underbara månader då hon plötsligt en dag i Maj hade packat sina saker i lägenheten och dragit. Eftersom att han hade älskat henne så mycket och trott att allt var hans fel så började han dricka i stora mängder och slutade gå till jobbet vilket ledde till att han fick sparken. Efter tre månader så fick han dock nog av drickandet och bestämde sig för att ta itu med sitt liv. Han fick snart ett nytt jobb inom restaurang branschen och trivdes perfekt på sitt nya jobb. Det här var första gången på länge som ångesten hade kommit tillbaka. Nu hade dock stilnocten börjat kicka in, han kände hur ögonlocken blev allt tyngre och tyngre, med en stor gäspning somnade han. Han vaknade nästa morgon vid sextiden. Eftersom det var vinter så var det fortfarande kolsvart ute. Martin bestämde sig för att ta en promenad i parken några kvarter bort. Han njöt av morgonkvistens tystnad. Inte en själ var i närheten och Martin kunde koppla av. Han kramade ihop en snöboll med händerna och kastade lätt iväg den. Kylan bekymrade honom inte, han hade alltid tyckt om vintern.

Efter att han hade gått ett varv runt parken skymtade han någonting på bänken ett par hundra meter framåt. Ju allt närmare han kom desto mer liknade det en människofigur. Hon hade gyllenblont hår och en vit klänning. Martin tyckte att det var en opassande klädsel för denna tid på dygnet speciellt för denna årstid. Men hon såg inte ut att frysa, hon utstrålade snarare värme. Hon lekte med snön som hom hade i sin hand. Hon såg på Martin och gav honom ett leende, men inte ett endaste ord. Han kände sig trygg i hennes närvaro och satte sig brevid henne. De började forma olika figurer tillsammans med snön, fortfarande utan att yttra ett ord. Efter en stund så lade hon sig ned i den orörda snön och med hjälp av sina armar och ben gjorde hon en snöängel. Hon klev lätt men försiktigt upp ännu en gång log hon mot Martin. Hon sträckte fram sin hand mot honom och han såg förundrat på henne men lade sin hand i hennes och hon började försiktigt gå. De gick i en tid som kändes som timmar och de kom fram till en skog och de hittade snart en stig att gå på. Martin förstod att hon visste exakt var de var påväg, hon ville visa något för honom. De började komma in på stigar i skogen som Martin aldrig förr gått på men han litade på henne och tänkte inte ens tanken på att släppa hennes hand. Slutligen kom de fram till ett vattenfall. Vattenfallet var vackert, han såg på det med en stor beundran. Han upptäckte att man kunde se sig själv i vattnet, han såg ned på deras spegelbild men flickans spegelbild kunde inte ses. Han såg upp på henne och gav henne en kyss. När han öppnade sina ögon igen var han tillbaka vid bänken i parken.

Han reste sig sakta ifrån bänken. Vem var hon? Varför hade han aldrig sett henne här förr? Han gick sakta bort genom parken hem mot sin lägenhet igen. Tankarna for genom huvudet. Det enda han visste var att han var tvungen att träffa henne igen, om än bara för en liten stund. Han stannade upp en liten stund och såg ut över parken. Snön låg vit likt et silkestäcke över den annars så gröna marken. En ensam fågel sjöng i ett träd i närheten. Han väcktes ur sina tankar av en lastbil som körde förbi. Solen klättrade längsamt upp för sin utstakade bana på himlen och han begav sig hemåt igen.

Hon kände hur kvistar och löv drogs emot hennes vita klänning. Tårarna rann längs hennes kind, varför var det så svårt? Han var vacker. Hon hade sett honom tidigare i parken men hon hade aldrig förr vågat gå fram. Den här gången var det hann som hittat henne. Så fort han var i hennes närhet blev hon stum. Hon hade alltid tidigare bara stått fastfrusen likt en isstaty så fort hon kommit i närheten av honom. Den här gången hade de gått hand i hand och hon hade gett sig mod till att visa honom det vackraste hon vet; gläntan i skogen med det glittrande vattenfallet. De hade gått ända fram till vattenfallet och beundrat det så som hon alltid brukade göra i sin ensamhet. Detta var första gången hon visat det för någon annan. Men hon hade råkat avslöja sin största hemlighet för honom. När de stod vid vattenfallet hade han sett att hon inte hade någon spegelbild. Hon visste att han hade sett sorgen i hennes ögon men han hade inte lämnat henne. Han hade iställe gjort någonting som hon aldrig kunnat drömma om; han hade gett henne en kyss. Hans läppar var lena som siden och hon hade fått känslor som hon aldrig känt förut. Men det var fel, hon kunde inte göra så, hon fick inte göra så. För hon är inte som andra, hon är inte värd hans skönhet och omsorg. Hon är fallen och han ät lik godhetens Gud. Hon kom fram till ett träd och lutade sin kropp emot det. Hon lät snöflingorna falla ned i hennes hår och lät tårarna torka in i hennes kinder. Hon föraktade sig själv för den hon kommit till att vara; en kvinna vars hjärta inte slog, vars spegelbild inte syntes, vars liv som så snabbt tagit slut. En kvinna som inte fått älska förens efter hennes död. Hennes kärlek till mannen hon nyligen träffat var det som höll fast henne på jorden.

Martin gick inne i stan påväg hem ifrån affären. Han kunde inte sluta tänka på den vackra flickan i parken. Han hade gått till jobbet morgonen och han hade jobbat bättre än vad han gjort på länge, han hade tänkt på henne hela tiden. Han bestämde sig för att gå tillbaka till parken nästa morgonvid samma tid för att träffa henne igen, hon attraherad honom. Hon var det hans kropp längtade efter. Han kom innanför dörren, lagade en köttgryta åt sig själv och sedan satte han sin klocka på ringning och lade sig i sin säng.

Hon hade bestämt sig. Hon måste träffa honom igen. I parken samma tid som dagen innan ville hon möta honom. Tills dess var det bara att vänta. Hon kände på sig att han skulle vara där, något inom henne sa det. Hennes kropp skrek utav längtan.

Martin vaknade, klädde på sig sina kläder och gick emot sin dörr. Hans händer skakade utav nervositet. Att få se hennes vackra ansikte återigen, ja, det skulle vara fantastiskt. Han började oroa sig för att hon inte skulle vara där, men han var tvungen att chansa. Han gick ut ur huset och travade sin väg emot parken. Det var en lätt dimma över parken och Martin såg ingen levande varelse någonstans. Han satte sig på bänken och andades ut, hon lär ju komma snart tänkte han. Han stirrade ut över parken, den var så vacker. Efter ett tag kände han en hand emot sin axel, han vände sig om och där stod hon. Med morgonljuset bakom sig såg hon ut som den vackraste av änglar. De log båda åt varandra, tog varandra i handen och gick på en promenad. Återigen så gick de runt i flera timmar och de yttrade inte ett endaste ord, men de var så lyckliga tillsammans. Flickan stannade efter ett tag upp. Hon vände sig emot honom och de såg varandra i ögonen. Hennes isblåa ögon gav Martin en känsla av frid inom sig, men han visste att hon var olycklig. Hon kom närmare Martin och kysste honom.

Hon hade nu varit med Martin i flera timmar, tillslut gav hon sig mod till att kyssa honom. Det var fantastiskt, hans kyssar gav henne tusen fjärilar i magen. Hon kysste honom återigen och ännu en gång efter det. Sedan stod de bara och tittade på varandra med ömhet och värme i blicken.

Han hade aldrig trott att hon skulle kyssa honom, men det hade hon gjort. Hennes lena läppar var underbara. Efter så hade han suttit och tittat på hennes vackra ansikte ett tag och sedan hade de fortsatt gå. Han stannade upp, han kände att han var tvungen att berätta det för henne. ” Jag älskar dig”.

Hon stannade upp. Hörde hon precis rätt? Uttalade han de ord som hon så länge velat höra? De ord som hon också så länge velat säga? Hon vände sig om och såg på Martin. Hennes ögon tårades och hon öppnade för första gången på otroligt länge sin mun. ” Jag älskar dig med”. Hon säg hur han sken av lycka. Hon berättade för honom att hennes hjärta inte längre slog, att hon snart var tvungen att försvinna ifrån honom. Att det var han som hjälpt henne att få komma till himlen, och att hon för första gången på länge var lycklig. Martin förstod och han älskade henne inte mindre för det och de fortsatte att gå. Efter ett par timmar till av ömhet och kärlek så stannade flickan återigen upp. ” Det är dags nu”. Tack vare Martin så fick hon uppleva äkta kärlek och hon kände sig nu redo för att komma upp till himlen. Hon gav honom en kyss, sedan gick hon emot ett ljus. Men innan hon försvann vände hon sig om och sa ” Tack för att du lärde mig att älska”.

Himlen öppnade sig och flickan försvann i ljusskenet. Det började att regna. Martin kände regndropparna och för första gången på länge så var han återigen lycklig för en stund, ångesten hade lagt sig åt sidan och han kände att han föddes på nytt.