Det var som att leva ett liv utan det 

viktigaste och döpa det till det viktiga. 

kanske det viktigaste av allt. Separationsångest. 
Att leva med den ångesten och lida med den du

älskar för att du inte i sanning kan älska med 

den. oförenliga. 

Här har ni mitt liv. Det finns de omkring mig 

som tror att min dotter botade den. De har både 

rätt och fel. Utan henne hade tiden vingar 

- ingen praktiker. Barn stör. Samtalen 

oftast ointressanta och samtidigt bevingade 

i sin oskuldsfulla tillgivenhet. Efter att vi tittat 

klart på kvällens film och ja ursäktande säger 

ja stinker behöver ta en dusch svarar hon "

du luktar kärlek mamma" . Fem och 

redan poet. Under morgonen lärde jag henne 

vad hennes kamraters namn rimmade på. Det

fanns skäl. Hon fick härma, upprepa tills det

satt. Viktigt lära barn att hämnas. Läroplaner 

à la jesus ger jag inte mycket för. Har personligen

med ovan nämnda separationsångest att göra. 
sluta tycka så förbannat synd om andra. Se sig

förbisprungen, inte kunna tro sig ha rätten. 
Ta den. 

Jag har aldrig varit så lycklig som jag är 

idag. Utan köttslig kärlek. Trots det 

viskar varje fiber om kärlekens enklaste 

beståndsdel. I minnet av den, kampen kring 

den, aldrig ta bottenskrap eller näst bäst. 

inatt viskar den att den älskar. Mig. Att jag 

är viktig. Öm. Betydelsefull. Att ha varit så

betydelsefull trots sjukdom ruiner genom 

tider. Om stolthet får rinna längs med ben 

är detta orgasmens natt. Om och om. Igen.