What the fuck? Nästan alla de andra deltagarnas fornfynd har nu registrerats av huboten, som inrättat en tillfällig kontrollstation i den välvda cylindergången.  Men mitt fynd går inte igenom, trots att jag omsorgsfullt penslat bort vartenda sandkorn enligt anvisningarna i Arkeologins grunder och sedan mycket försiktigt tillsammans med Arthur, Vittorio och Novembla flyttat över skelettet till den gamla dörr täckt av nya plastsäckar som magistern kommit bärande på. På skärmen står det bara:

September Lind: no Stone Age/Bronze Age item registrated 

Why, liksom?

Wittorio, som jag smeksamt brukar kalla honom på swengelska, står bakom mig i kön med sina bilder på runtolkningar och håller min darrande, gängliga kropp i en varm kram. Smart nog hade han tagit med sig en power bank i kavajfickan, som kunde producera tillräckligt med mobilladdning för att fotografera runristningarna i grottans tak. Jag fick låna hans sista power för att ladda min telefon till nödtorftiga 10 %. Sedan tog kraften slut.

Whatsoever, Ottobre och jag är ändå omgivna av ett kraftfält, nu starkare än någonsin. Medan magistern och Novembla bar vid huvudändan av skelettets bår och inledde ett högljutt samtal om arkeologisk biologi grep Vittorio och jag fotändan. Båren var inte särskilt tung. Jag prövade att släppa vänster hand och sträckte ut den mot Vittorio. Han greppade den ögonblickligen med sin högra, och började mjukt nynna på en sonat av Vivaldi.

Wow. Precis som förra gången han höll min hand blev jag ljuvt het och trygg på samma gång. På vägen från graven till föreläsningen viskade jag hela min livshistoria i hans vackert skulpterade öra: om mitt dubbla, periodiskt växlande kön, mina trasiga kärleksrelationer, mina identitetskriser och misslyckade operationer, min överbeskyddande mamma, min pappa som försvann under en explosion i gruvan 2005 och aldrig återfanns... När jag väl hade börjat berätta var det svårt att sluta.

Well, jag var förstås medveten om att jag tog en stor risk. Vittorio skulle nog inte släppa greppet om skelettbåren, därtill var han alltför samvetsgrann. Men han skulle ju kunna tänkas släppa greppet om mig, nu när han visste vem jag verkligen var. Jag tystnade, grep hårdare om båren med min högra hand och riktade blicken framåt i tunneln. Än så länge höll han kvar min hand.

- Wow, viskade Vittorio. Jag är bara en vanlig påläst bisexuell italienare, men du är en äkta supertransa. Jag insåg det när du klättrade upp för väggen på Zannas målade stege: du är Spindelmannen och Spindelkvinnan i samma person. Cara Amore, con te niente è impossible. Med dig är ingenting omöjligt. Du är ett dubbel-v, och tillsammans är vi ett dubbel-w - om du vill?

What the fuck, gissa om jag ville? Jag blev så varm att jag var tvungen att koncentrera mig till det yttersta för att inte tappa båren. Jag vågade inte snegla på min älskade, utan fokuserade istället på resterna av TV-apparaten, som låg vid bårens huvudända. I egenskap av teknologisk expert hade magister Zetterström själv rengjort TV-skrotet, så jag hade inte fått möjlighet att betrakta det närmare. I halvdunklet kunde jag bara urskilja en antenn och en skylt med märket Philips, men det var tillräckligt för att väcka minnen. Min pappa, som jag fortfarande saknade så det värkte, hade varit en riktig TV-nörd. När han arbetade i gruvan hade han alltid med sin gamla rese-tv. Det var det enda som funkade i underjorden, brukade han förklara för mig. Han tittade på nyheterna i fikapauserna.

Wifi var ju inte så vanligt på den tiden, tänkte jag och koncentrerade min blick till TV-antennen. Då fick jag syn på den långa gråa hårtest som hade fastnat i en av antennens skarvar. Om jag varit överhettad av kärlek för en halv minut sedan blev jag nu iskall av fasa och sorg. Alla gruvarbetare i Kirunavaara hade skämtat om farsans hårdrockfrisyr, samtidigt som de hade respekterat hans yrkeskunskap. 

Watch it. Vänligt men bestämt förde jag över Vittorios högra hand till min hörna av båren, så att han fick bära hela fotänden. Sedan svimmade jag på stengolvet.