Jag vet att livet levs i motvind,
i pusten av en farabris,
men ser att svärtan på min sotkind
är askans svar ur paradis,
där brinner höga ögonbål
men allt blir kol, längs låga hål,
i lågors dis.

Lägg mitt hjärta under solen så jag känner
utomjordslig orosläkning, färd förnimmer
hela himlens helgebrädgning, bröstet bränner,
skinnet skiner, skalet skalas upp i skimmer.

Vi kom inte hit så blint, att lösa liven,
frågor plågar, födseln svarar, sårs förslutning
har en helning hela tiden undergiven;
lossa låtsad överlast för lyckans njutning.