Jag hatar gatan, metermännen mäter
min burkontur, som djur de drar förbi
och fräser fränt mot fågeln föga fri;
han kryper spottets spår där syror fräter.

Jag rädes glädjen, stängselänglar äter
var vingat dun som härmat harmoni
och mellan tusen tuggor fälls ett skri;
om livet vigt mig Heras krigarröster träter.

Men tystad fågel när i nystansnerv
de oförstördas helupphängda härv;
som stål var gammalt garn där spolar vrålar.

Fast gallren dallrar slappt vid knapp kontakt,
än längtas liv, men själen själv har lagt
sitt gummiband bland skal där nålar prålar.