stilla vilar själen 

om finns för livet är

ett ögonblick av oss 

ett kvardröjt varande att 

utgå från 

När solen färgar stråk längs 

innerväggarna frågar den mig

ibland om oss vart vi tog vägen 

vad som blev kvar av oss 

Ibland vänds blick mot 

himlen som om skymtade 

en aning en aning av en mening 

men hon förstår att förlusten även

gjort henne permanent galen 

så hon gömmer den i mörka rum 

i skrifter 

Mina texter bryr sig ingen om 

inte på det sätt som livet skulle. 

min slags själv vandrar så allen

så röd om tummen 

Vandringen har lagt sin dräkt 

av fjäder stumt längs stigar 

 uti de sprickor flagnade 

i vissa ljus i möten kan en låga 

av dess färd ge njutning 

Vi som ser varandra där som

lämnat allt för liv bortom 

liv utan liv att bygga tillvaro 

utav. Vi borttappade skor 

som älskat så att jorden sprängdes

Just så stilla hänger trådarna 

som lossats från en stomme. 
så märkbart märkta