En skugga går genom en hall.
Vit och dimmig, utan innehåll.
Den färdas i tystnad, med långsamma kliv.
-
Ur skuggorna framträder sig en helkroppsspegel på ena väggen.
Skuggan stannar och tittar mot den.
Ett barn ser tillbaka, blond och leende, med en tand där en flisa är utslagen.
“det är jag” säger skuggan med en svag pipig röst.
Den lämnar barnet och fortsätter framåt.
Nu med en svag kontur av ett litet blont barn i sig.
-
Vid nästa spegel står samma barn.
Men nu är det gråtande, stående i ett hörn av en skolgård.
Svarta skuggor springer omkring på gården, men ingen i närheten av det tyst gråtande barnet.
En svag spricka finns i ena hörnet av spegeln, där mörka skuggor skymtar.
“det är också jag” säger skuggan med en sorgsen ton och går vidare.
-
För varje spegel som den stannar vid, ser skuggan en ny del av barnets uppväxt.
Och för varje spegel blir skuggans konturer tydligare och mer markerade.
I vissa speglar finns sprickor, som några speglar senare, blir till vita streck.
-
I speglarna visas glädjen med husdjur, sorgen med utanförskap och ilskan mot skolan.
Frustrationen över att inte passa in och slutligen att ge upp och vägra vara en del av gruppen.
Besvikelsen över att inte få möjligheter att bli bättre bara för att dom som ska hjälpa en ger upp.
Glädje och friheten som motorcyklar kan ge och att hitta en sport som ger vänskap.
Men även konsten att passa in och förstå vad andra uppskattar.
-
Vissa speglar fullkomligt vibrerar av musik och kärlek och vissa så fyllda av mörker att dom bågnar utåt.
För varje spegel läggs åren på och mantrat “det där är också jag” upprepas men stegen är lika tysta.
Skuggan är nu tydlig och klar, men där det är tydligt i kanterna markerar också mörkret i mitten.
Frustrationen, ilskan, allt är sparat och gömt.
-
Slutligen står skuggan vid en kluven mörk spegel med djupa sprickor, där svart mörker sippar ut.
Spegelskärvor täcker golvet, glimmande i mörkret.
Skuggan står stilla “jag önskar att det där inte var jag”.
-
Efter att ta stått och tittat på hur mörkret sakta rinner ner för spegeln och ut på golvet.
Så lämnar skuggan spegeln och fortsätter framåt.
Nästa spegel är mindre, smalare men lika lång.
Sprickorna har blivit överlappade av spegelglas och mörkret kan inte längre komma ut.
-
Skuggan går vidare och nästa spegel är aningen bredare och dom tidigare sprickorna är nu bara vita streck.
Skuggan säger “det är jag, nu” och går in i spegeln.