När jag sträcker ut min hand i förväntan att möta en annan hand.
Finner jag ingen.
När jag viskar ömt till dig i natten.
Svarar endast mina egna andetag.
När jag står med två kaffekoppar i handen.
Förblir en odrucken och kall.
Tystnadens skugga kittlar min hals att ända den.
Men jag har inga ord kvar.
Dom ligger övergivna i det tomrum där du bodde.
Sakta kantrar min verklighet när balansen är borta.
Där mitt famlande endast hittar förväntan.
Ett förutsättande av närhet, av gemenskap.
Men den är inte längre given mig.
Och fast jag läser det vi skrev till varandra, dom små texterna av vardag.
Kan jag inte fånga det jag vill säga.
Det som kanske kunde ändra allt.
För jag har inga ord kvar.