Musiken skär som en kniv genom min själ till tider långt gångna.
Varje ton följer melodins rytm när den infekterar min hjärna.
Rysningarna multipliceras och drar med sig minnen sedan länge begravda.
Flyktiga och plågsamma, glada och tydliga.
Hur ung var jag när jag hörde detta första gången?
Vem var jag då, skulle jag känna igen mig i den personens nynnande.
Hade den kunnat förstå känslorna som musiken framkallar nu?
Glädje men också sorg, att något gått förlorat.
Men ganska oklart vad, bara att tiden går vidare och fortsätter tills kassettbandet stannar.
Musiken följer oss och leder livet mellan höga och låga toner om vi låter den.
Jag småsjunger tyst med och tar ett litet dansteg av glädje.
För några korta sekunder finns endast musikens puls i mina andetag, och jag är ett med minnets jag.
Blundar med huvudet lite på sned och minns med ett leende en av livets hållplatser.
Det var skratt då, och lite allvar. Som det ofta är i ungdomen.
Men nostalgi, det tillhör en äldre tid, där minnena förstärker musikens helande kraft.
I njutningens tecken, där själen pulserar i musikens takt.