Jag tittar ut i den soliga men snöiga mars dagen.
Där går mannen med sin hund.
Han pulsar genom skaren bakom hunden som jagar vägkantens trolska dofter.
De går en bit och stannar så hunden får uppdatera luktnyheterna.
Sen går paret vidare mot nästa nyhetsställ.
Ibland avbryts de av korta samtal och lämpliga sniffande av det mänskliga grannskapet.
Innan färden hem eller ut går vidare.
Jag tänker på alla andra tider jag sett honom med sin hund, gående förbi mitt fönster.
Ibland så sent på kvällen att han är som ett spöke som passerar.
Ibland under stekande sol, så både hund och husse längtar efter svalkande skugga.
Och när snön är som djupast och kylan som strängast, går han i hjulspåren.
Han och hans hund.